The Newyorker

Efter en skakig inflygning landade vi äntligen på Bangkoks flygplats. Första gången mina fötter stod på thailändsk mark och jag måste medge, jag var väldigt skeptisk. Jag ville inte vara som svennebanan och fastnat för det här stället. Jag ville resa till exotiska platser som ingen i min vänskapskrets förut hört talats om. Jag ville att det skulle vara spännande och intressant när jag berättade om mina upplevelser. Inte ”när jag satt på Phi phi tillsammans med tvåhundra andra svenskar och läste aftonbladet...” Ändå stod jag där, med ryggsäcken på ryggen och guideboken i handen.

Middagsvila på Koh Tao

Khao San Road var precis så hektisk, svettig, impulsiv och stressig som jag hade föreställt mig. Det första som hände var att vi sprang rakt in i andra svenskar. Typiskt, tänkte jag, mina värsta farhågor är besannade, Thailand kryllar av svenskar.

Efter Bangkok bar det av söder ut emot Koh Tao. Vilken idyll. Paradisets ö där lugnet fångar in en i en silkeslen kokong. Förutom många dyksugna ungdomar var det inte många turister här, ingen stress, inga skrikande ungar, bara lugn. Vi valde att ta vårt dykcert här och det var verkligen något jag inte kommer att ångra. Lugnet under ytan var häpnadsväckande. Som att gå från en värld till en helt annan på några få sekunder. Från en stressad värld där allt verkar vara livsavgörande till ett stilla lugn där inget längre spelar någon roll. Under ytan är alla ljud så dämpade att man verkligen känner distans till resten av världen. I nuet finns bara jag och en helt ny värld att utforska. Definiera ordet frihet? Ja precis så skulle jag definiera det.

Solnedgång över Phi phi öarna

Alla fördomar jag haft angående Thailand fick jag bekräftade när vi steg i land på Phi phi islands. Efter en kort promenad grep jag tag i min reskamrat och pekade på en skylt som stod uppställd utanför en liten kiosk. Med stora feta bokstäver lyste AFTONBLADET. Efter ytterliggare några minuter började det dyka upp väldigt många tattoo shops, och många av dem hade en likadan liten datautskriven lapp uppsatt på väggen. Kom gärna in! Vi talar svenska! Holy makaronie! Har thailändarna lärt sig svenska för att få mer tatueringskunder? Svettiga styrde vi emot stranden. Med varsin bok i högsta hugg slog vi oss ner i varsin solstol och njöt av att äntligen kunna slappna av. Det blev en kortvarig njutning minst sagt. Överallt runt omkring oss var det svenskar. Det var svenskar till höger, svenskar till vänster, svenskar framför, svenskar bakom. Hade det varit möjligt så hade det nog varit svenskar både under och över oss också! Högljudda berättelser om fyllan kvällen innan gjorde det svårt att koncentrera sig på boken jag hade i handen. Jag kröp ihop i solstolen och skämdes över att vara svensk. Var det så här semestersvensken uppförde sig utomlands? Försvann vettet i samma sekund som flygplanet lättade ifrån den svenska marken? Det var då det slog mig, det är inte Thailand jag är emot. Det är svenskarnas oacceptabla semesterstil jag avskyr. Därför vill jag ogärna förknippas med andra svenskar när jag reser, vi kan för tusan inte uppföra oss. Super, skitar ner och slåss, det är väl en ganska målande beskrivning?

Det är i princip omöjligt att inte falla för thailändarnas vänlighet och gästfrihet. Tidpunkt eller plats är oväsentligt, du möts alltid av skrattande människor. Det thailändska köket är något långt ifrån våra svenska tråkiga köttbullar och potatismos. Smaklökarna sätts på prov och det är verkligen ren lyx att få njuta av sådan underbart god mat.

I Arlafabriken?

Inte kan jag väl fortsätta hata detta turistland som skänkt mig sådant lugn av principsak? Bara för att andra gillar det och jag vill inte vara som alla andra? Ja, visst skulle jag kunna göra det. Särskilt med tanke på hur envis jag är och hur ogärna jag erkänner att jag haft fel. Men det tänker jag inte göra. Jag kommer förmodligen aldrig att bli en frekvent besökare som flyr dit varje gång november infaller. Men jag kommer definitivt skänka Thailand fler besök, någon gång i en avlägsen framtid.