The Newyorker

Ibland blir jag så lycklig att jag är så pass lättroad som jag faktiskt är. Det ger en lite guldkant på vardagen.
Nu kanske jag blir lite för intim men för några veckor sen fick jag ett sådant lyckorus. Jag trodde att jag fått tillbaka min mens! Jag och pappa var i fullt sjå med att slå ner kakel i köket och jag var tvungen att ta en pinkpaus. Uträttade mina behov och när jag skulle fälla ner toalettlocket var det blod på det. Misstänksamt kollade jag på fläcken, sneglade ut genom den öppna toadörren och tittade på min syster.

"Har du mensat ner på toaletten Jessica?"
"Nej, det har jag verkligen inte gjort, svarade hon"
"Ja, det är då inte jag i alla fall, inflikade pappa. Jag hade min förra veckan."

Jag sneglade misstänksamt tillbaka på blodfläcken och för en millisekund trodde jag att min mens funnit sin väg tillbaka till min kropp. Stunden senare insåg jag att det inte var mitt wonderlife som blödde, utan min söndertrasade armbågen! Va i helsike! Armbågen såg ut som ett slagfält a la andra världskriget. Borde jag nämna att jag fick ägna en lång stund åt att pilla loss kakelsplitter och tvätta bort blod från min söndertrasade armbåge? Jag fick i alla fall nöjet att roa min kära far och syster, något får man vara glad för!








Under "en fikapaus i Bregott-fabriken" hemma hos mummu sa hon något som roade mig väldigt mycket. Hon tittade bekymrat på mig och mamma sedan muttrade hon:

"Ja, jag blir då trött på det här. Jag får nog gå och dränka mig i sjön"

Jag tittade förvånat på henne och skrattade sedan lite.

"Men mummu, du orkar juh inte gå hela vägen ner till sjön"

"Nej.. nej det är sant, sa hon eftertänksamt. Jag får nog ta färdtjänst ner."

Vilka idéer de har för sig, de där gamlingarna. Så finns det dem som påstår att gamlingar är tråkiga och nära intill döden. Min mummu är i alla fall livslevande och har nästintill mer krut i sig än mig. Märkligt!