The Newyorker

.. och så är du äntligen tillbaka, du efterlängtade men oj så hatade kära vän. Vi har varit separerad i mer än två år och som jag har väntat på dig. Varje dag har jag tänkt, "Could this day be the day? The day when you return to me?" Två graviditetstest senare (det säkra före de osäkra right?), väljer du att återkomma till mig. Utan ståhej, som om vi aldrig varit ifrån varandra fann du tillbaka till mig. Först blev jag osäker, ser jag rätt? Kan det vara sant? Förut har jag blivit lurad av yttre effekter som blödande armbågar osv.. Denna gång ville jag inte skrika hej förän jag hade grisen i säcken eller vad man nu brukar säga...Ta mig fan! De är juh rätt.

Glädjevarv runt Roma Centrum, klacksparkar, fyrverkerier. Grattissmsen börjar droppa in när nyheten långsamt sprider sig som en löpeld i bekantskapskretsen. Sedan börjar den bekanta obehagliga känslan komma.. Den jag mycket duktigt förträngt. Fan! Jag hade glömt detta, att man lider som tusen knivar sticks i dig samtidigt. Aj aj aj!

Två dygn senare, fortfarande nerdrogad på Citodon. Fan, inget fungerar. Jävla skit! Varför skall ens kvinnliga delar fungera? Maskineriet kunde väl krångla ett tag till åtminstonde? Så man slapp detta... Ja, som min kära vän så fint tröstsamt sa till mig "Ja nu vet vi juh att du är kvinna iaf..." Vilken tröst!