The Newyorker

Ibland blir jag så trött. Jag blir så där trött så man bara vill dra täcket över huvudet och gräva ner ansiktet långt långt ner i kudden.. Helst så det blir lite ansiktsavtryck ändå ner i sängramen, om det går. Här går man och är i alla fall måttligt glad över att solen äntligen skiner igen och snön lyser med sin vackra frånvaro. Gatorna är sådär härligt dammiga och grusiga efter vinters slask och otroligt pigga kvittrande morgonfåglar väcker en innan grynningsdaggen ens hunnit snudda vid det i princip ickebefintliga sommargräset. Så läser man att nu är det där jäkla Dalhemståget igång och kör igen... Likadant. Varje sommar.. och jag blir lika arg, förbannad, upprörd varje gång. Ni vet vad jag menar. Man blir så där blossande röd i ansiktet, venerna runt pannan förstoras och svetten börjar långsamt krypa fram, man tappar orden och de enda som kommer fram är definitivt barnförbjudna, kroppen spänns lika hårt som en pilbåge och nävarna knyts hårt.. Ja, det är känslan ilska jag försöker förklara.

Vem kom på att smälla upp ett tågspår mitt ute i ingenting? På en ö där man förut avvecklat det? Med en yta på 3 183,7 kvadratkilometer, en längd på 17,6 mil och bredaste stället är 5 mil, ska de verkligen behövas ett tågspår där som är några kilometer långt? Jag skall hjälpa er att besvara denna enkla fråga med ett kort svar: