The Newyorker

Kilimanjaroaventyret borjade nar vi blev upplockade i matatu utanfor vart hostel. Det var slagerfestival i bussen med 15 vuxna afrikanska man som gastade diverse sanger. Forsta dagen gick vi igenom regnskog, cirka tre timmar, fran 1900 till 2750 meter och sov i Mandara. En av vara porters Baboon var en riktigt skon rastaman som underholl oss pa basta satt. Dag 2 vandrade vi vidare emot Horombo, desto langre vi kom desto lagre blev vaxtligheterna. Det var mycket upp och ner men vi tog det i en lugn takt. Denna dag gick vi upp till 3720 meter och det tog cirka 5 h. Vid Horombo var det svinkallt for att saga det milt. Vi sov i tre lager plagg i vara sovsackar och huttrade anda. Dag 3 hade vi en acklimatisationsdag vid Horombo sa vid gick cirka 300 meter uppat, vilket tog 2 h, sedan ner igen for att kroppen skulle vanja sig vid den syrefattiga luften. Man markte av att vi var hogt uppe nu, det var svart att andas och bara av att vanda sig i sovsacken sa blev man i princip andfadd. Dag 4 och 5 finner ni en battre beskrivning av har nedan. Dag 6 var a pain in the ass rent ut sagt. Kroppen var stel, fotterna varkte, solen gassade.  Efter cirka 5 h var vi antligen nere vid Marangu Gate igen. Fick frukost kl 6 pa morgonen och forsta gangen vi fick mat efter det var kl 17.30. Da at vi nagra efterlangtade Arusha burgers och drack varsin ol...

Sa har var vagen upp till summit.
Kroppen varker, vartenda steg kanns blytungt. Jag har aldrig forut matt sa fysiskt daligt och samtidigt fortsatt att pressa kroppen till dess extrema granser. Som ett vattenhal i oknen dyker det plotsligt upp. Jag kan se det, Uhuru Peak. Toppen av Afrika. Om jag skruvar tillbaka tiden 24 timmar sa ska ni fa hora hur vi kom hit.

Torsdagen borjade tidigt. Med packed lunch i ryggsackarna borjade vi vandringen fran Horombo till Kibo. 9,5 km med en stigning pa 980 meter. Inte sarskilt farligt men med sa syrefattig luft blir det tungt. Det gick mycket upp och ner och Sarah fick kramper i magen som gjorde att vi tog oss fram i ett lugnt tempo. Minsta stigning gjorde oss andfadda. Efter hand blev landskapet mer platt och vi hade kommit till moonland landscape. Efter fem timmar var vi framm vid Kibo, sista stoppet innan summit. Vi varmde upp oss med en kopp te innan vi krop ner i vara sovsackar for att vila. Att forsoka slappna av och samla energi i ett rum som bara ar 5+ ar inte helt enkelt. Klockan 17 vackte dem oss for middag. Hojden gor att aptiten forsvinner sa det tog ett tag att for oss att peta i oss sa mycket som vi behovde. Nu var det dags att forsoka sova nagra timmar. For att fa upp lite varme krop jag och Sauron ihop i samma sang med tva sovsackar.

23:00 var det uppstigning. Nu var det dags. En kopp te for att vakna till sedan borjade vi gora oss i ordning. Tillslut hade jag tre lager pa underkroppen, fyra pa overkroppen, tva par vantar, mossa, baraclava och gathers. Sarah hade bestamt sig for att vara kvar vid Kibo, hojden paverkade henne redan alldeles for mycket. Sa jag, Tobbe och Jessica var redo med vara tre guider. Tolv pa natten borjade vi vandringen. Pannlampor lyste upp vagen for oss. Stigningen var valdigt brant och vi kampade oss sakta uppfor, for att distrahera mig sjalv gick tusen olika tankar igenom mitt huvud. Jag tankte pa julafton, pa julklappar och pa min varma skona sang hemma. Jessica raknade elefanter, hon kom till 135 innan hon gav upp... Bade Mr Bobo och Jessica blev snabbt illamaende, Bobo hann att spy tva ganger innan vi hade natt toppen. Vi hade cirka en timme kvar till Gilman's Point dar den varsta stigningen ar over nar jag ocksa borjade ma skit. Aven fast magen var tom madde man sa illa att man bara ville spy. Stora stenblock fyllde de mesta av var vag och det fanns valdigt lite energi kvar att ta sig over dem. Nar vi antligen nadde Gilman's Point holl vi alla tre pa att kollapsa. Jag satte mig pa ett stenblock men ramlade lika snabbt av, orkade dock inte engagera mig sa jag blev sittande pa marken.

Vi fortsatte ga. 1,5 timme kvar av smarta och envishet. Vid ett tillfalle var jag glad att vi inte var nara bergskanten for da hade jag nog hoppat. Vartenda steg varkte i kroppen, vartenda andetag brande i lungorna. Tanken slog mig att kla av mig naken, fraga mig inte varfor. Solen borjade kika fram samtidigt som vi passerade stora glaciarer. Det var obeskrivligt vackert. Antligen sag vi toppen. Kroppen blev latt som en fjader och det kandes som att jag flog fram. 50 meter kvar. Jag okade pa stegen. 40 meter. Sa nara! 30 meter. Vi klarar verkligen det. 20 meter. Snart! 10 meter Fy fan vad vi ar bra! Framme!!! Jag vander mig om och tittar pa Mr Bobo och Jessica och bara skrattar av lycka.

Samtidigt som vi nadde toppen gick solen upp i horisonten. Ljuset reflekterades pa glaciarerna som gnistrade som diamenter. Jag tror att jag aldrig forut kant en san overvaldigad kansla. Lyckan skoljde over mig och jag ville gora som Ronja Rovardotter, skrika! Pa toppen av Afrika hjulade jag och Jessica nagra ganger. Man blev sa dar lagom yr. Efter 15 minuter borjade vi vandringen nerat. Ingenting i jamforelse med uppfarden men kroppen varkte sa det var inte enkelt. Det var tolv timmar sedan vi atit sa energin var slut och knana tog stryk av branterna. Det var tur att det var kolmorkt nar vi borjade sa att vi inte sag hur brant och langt vi hade att klattra. Da hade vagen verkat oandlig och man hade nog mycket enklare gett upp. Kl 08.00 var vi antligen nere vid Kibo igen. Sarah hade redan gett sig av emot Horombo dar vi skulle spendera natten. Vi packade vaskorna och bjods pa brunch, omelett, pommes och soppa. Jag madde fortfarande illa sa det blev inte mycket pafyllning i magen. Sedan var det dags att plaga sin kropp lite till. Sa fort jag satte fotterna i vandringskangorna borjade mina vader krampa. Det varade i fem minuter och jag undrade trott hur vi skulle klara oss ner. Vi borjade vandra och samtidigt borjade det snoa. Brist pa energi gjorde att jag inte orkade satta pa mig regnklader sa efter en stund var jag vit som den vitaste muzungu ever. Alla stenar jag sag pa borjade likna manniskor och Tobbe trodde nog att jag hade borjat bli knapp. Utmattning? Strax innan kl 12 nadde vi Horombo och mottes da av Baboons stamma som sa  OH MAMA! Vilken lattnad! Vi sov tva timmar innan middag. Da firade vi med en svardrucken Kilimanjarool. Vid 20.00 krop vi antligen i sang. 10 timmars vandring utan klok somn eller mat. Helvetesdygnet var over!