The Newyorker

Vi gotlänningar är egentligen ett märkligt folk, lite av ett kylskåpsrensningensfolk. Vi är snåla, men inte riktigt lika snåla som smålänningarna. Vi är sävliga, men inte riktigt lika sävliga som norrlänningarna. Vi är patrioter, men inte riktigt lika mycket som skåningarna är. Vi är inskränkta men inte riktigt lika inskränkta som dalmasarna. Vi innehar de dåliga egenskaperna som våra landskapsmän är så kända för, men vi löper inte riktigt linan ut.

På samma sätt som stockholmare kan vara överdrivet stressiga så kan gotlänningar vara löjligt slöa. Ingen har speciellt bråttom och ja kumma när ja kumma är ett inpräntat motto.

Bristen på fordon gör vägarna till en stor livsfara för samtliga trafikanter. Då det ytterst sällan är fler än cirka fem bilar ute och far samtidigt tycker gutarna att blinkers är en överskattad uppfinning. Detta medför att vi svänger lite när vi vill, sannolikheten att vi har en bil bakom oss är synnerligen liten.

Så fort turisterna sätter sin fot på ön kör de direkt vilse på grund av avsaknaden på vägskyltar. Vi har bortsett ifrån lyxen att sätta upp skyltar eftersom vi alltid ändå vet var vi ska. Det verkar dumt att slänga bort skattepengar på något vi ändå inte är i behov av?

Vi ska inte ens tala om turisterna, för vi hatar dem allihop. Vi ser dem som de där irriterande flugorna som första surrar runt ute på skitstacken för att sedan landa på din nybakade kanelbulle du skall ha till fikat. Ett onödigt ont. Något vi inte vill ha i våra liv men som vi inte skulle kunna leva utan.  De är i vägen när man skall till Visby för att veckohandla, de tar de bästa solplatserna på stranden när du för en gång skull har tid för en timmes ledigt och de höjer inträdespriset på krogen. Inget gott kan omöjligt komma med dem!

Vi älskar dessutom att hata Pigge Werkelin, Furillen och dess ägare, kongresshallen, Kjell Skalberg och hans P-automater, alla kändisar som köper hus på ön, de som startar upp en konkurrerande firma, de som lyckas i livet samt alla typer av veckor som medför tursim (Stockholmsveckan, Politikerveckan, Medeltidsveckan, Ingemar Bergman-veckan.) Däremot är vi stolta över att deklarera att Babben är gotlänning, Erik Gadd likaså, även Ainbusk och Håkan Loob, hör till andelen gotlänningar vi stolt skryter om.

Många är löjligt hemmakära, rent av så envisa, och att säga ”Borta bra men hemma bäst” är en underdrift.  För gotlänningarna heter det snarare ”Hemma bäst, och allt annat skiter jag i.” Många verkar stanna kvar på ön i ren envishet, för ”där i Stockholm stressar de bara omkring och vet inte innebörden av hårt arbete.”

Jag har svårt att hålla mig för skratt när jag ofta hör gotlänningarnas oro när de väl ska lämna ön. Men gud, hur skall vi hitta på den där T-banan, och vad är det för transportsätt egentligen? Jag kommer åka helt vilse, jo så är det. Det hade varit skönare att stanna hemma, där behöver man i alla fall inte gå vilse. Herregud, titta på skyltarna och följ dem! Svårare än så är det inte. Klarar man sig inte i Stockholms tunnelbanesystem, ja, då klarar man inte mycket här i livet. De e bar o åk som en vis idrottsman en gång sa.